Ett av Karolinskas värderingar

och hur de uttrycks av en medarbetare inom vården! På IVA i Huddinge tog man ett nytt grepp i arbetet med Karolinskas värderingar genom en uppsatstävling. Lotta Lindgren skrev om en vanlig kväll på jobbet med ansvar för liv och anhöriga, då stödet från kollegorna betyder allt och vann första pris i IVA :s uppsatstävling.

Texten nedan av Catarina Thepper och foto av Anders Norderman

På IVA har man arbetat med Karolinskas värderingar på planeringsdagar och under utvecklingssamtal. Medarbetarundersökningen visar också att många känner till dem. När Patrik Rossi, biträdande verksamhetschef på IVA, gick en kurs i berättande som metod, tänkte han att det skulle kunna vara ett bra sätt att utveckla värderingsarbetet.

– Jag var först lite tveksam till hans idé. Men sedan tycke jag att en uppsatstävling var utmärkt. Det sätter värderingarna i ett vardagligt sammanhang, säger Pia Andersson,
chefsjuksköterska på IVA.

Uppsatsen skulle ha en koppling till intensivvård och återspegla Karolinskas värderingar ansvar, medmänsklighet och helhetssyn. Bidragen skulle läsas anonymt av en jury som bestod av IVA:s ledningsgrupp och två journalister på Tidningsmakarna AB. När intensivvårdssjuksköterskan Lotta Lindgren fick höra talas om tävlingen bestämde hon sig för att vara med, trots att hon inte skrivit uppsats sedan högstadiet.

– Jag tyckte att det var en rolig idé. På IVA finns material till många berättelser. Från den ena dagen till den andra vet jag aldrig vad som ska hända. Det är också charmen
med att arbeta här, säger hon.

lottaHennes berättelse är fiktiv men baserar sig på verkliga händelser. Lotta Lindgren har två år i yrket på IVA i Huddinge. En arbetsplats där det kan vara livsavgörande att göra rätt saker i rätt tid. Det blir sällan långtråkigt, som hon uttrycker det.

– Som ”nyfärdig” var det tufft, men nu börjar jag komma in i rollen.

Novellen ”En kväll ”, utspelar sig under ett vanligt arbetspass. Det är vinter, snön faller och huvudpersonen undrar hur hon ska ta sig hem. Men tanken på den egna situationen
bleknar snabbt bort. Till den fullbelagda avdelningen anländer en svårt sjuk patient från akuten. Med honom följer ansvaret för att hålla honom vid liv och ansvaret för att ta hand om den anhöriga, mannens sköra hustru. Stödet från kollegorna blir avgörande.

Vi står aldrig ensamma. Utan att jag behöver fråga, sluter kollegorna upp. Vi tar oss tid att hjälpa varandra oavsett hur mycket vi har att göra. Så måste det fungera, säger Lotta Lindgren.

Hon beskriver hur intensivvårdssjuksköterskan måste ha en övergripande blick på allt som händer på avdelningen. Från det medicinska och omvårdnaden till att vara en god samordnare av de konsulter och läkare som också är involverade i vården. Några gånger tvivlar jaget i Lotta Lindgrens berättelse på den egna förmågan. En känsla som Lotta Lindgren har haft i verkliga livet.

– Visst händer det fortfarande att jag tycker att jag inte räcker till. Emellanåt undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet. Varför valde jag inte ett enklare yrke?

När berättelsen slutar går huvudpersonen ut från sjukhuset, mot busshållplatsen. Hon konstaterar för sig själv att snöfallet har upphört. Och släpper alla tankar på jobbet.

– Det är något man måste lära sig för att orka. När jag behöver bearbeta något gör jag det tillsammans med kollegorna innan jag går härifrån. För det kan vara svårt att beskriva för någon som inte jobbar här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s