Jag är en flykting

KasewaJag började vandra i bergen i tidig ålder med ett mål i sikte. När jag blev trött undrade jag när det skulle vara över… men för det mesta var det lekfullt och tävlingsinriktat. När jag vände mig om och tittade på sällskapet bakom mig såg jag ibland tårar, rädsla men även kämparglöd. Jag viste att denna svåra väg kommer jag klara! Och jag viste att jag skulle nå målet!  Min förebild hade varit i bergen flera gånger om. Jag träffade på en del obekanta oberörda ansikten men även en del omhändertagande personer. Jag kan inte säga hur lång resan var men vi red, vandrade och ibland satt bak på flaket till en pickup. Ni vet när man sitter längst kanten eller höjer huvudet över kupén för att känna vinden och farten?

Någon gång efter ett antal stop i främmande land var vi plötsligt på ett flygplan, vilket känsla att flyga mot sitt mål, jag hade aldrig varit på ett plan – den där känslan och harmoniska upplevelsen när saker plötsligt går lättare. Även om resan var tröttsam och tuff var det målmedvetet och lekfullt. Plötsligt öppnades en dörr, en dörr av möjligheter – en möjligheternas dörr.

Det visade sig senare att min resa till denna dörr var en flykt från diktatur i Irak till demokrati i Sverige. Möjligheternas dörr var dörren till Sverige!

Mina föräldrar ville ge mig förutsättningarna att skapa mig en framtid. För att vi, barn inte skulle känna hopplöshet och ge upp, trotsade dem vuxna eländet genom att få oss barn att tävla och leka längst den långa resan. I Sverige har jag skapat mig en personlighet, en familj och en framtid. Inte en enda gång har jag tänkt att ett uppdrag eller projekt är omöjligt. För mig finns inget som är omöjligt! Jag sätter upp ett mål jag vill uppnå, samlar fakta och sätter upp en plan mot målet. Ibland går det trögt, ibland går det smidigt men hela vägen tar jag itu med utmaningarna med ett leende på läpparna och med en ljus framtid i sikte.

Min resa lärde mig att inget är omöjligt, min resa lärde mig att alla utmaningar är bra, min resa lärde mig att vara tuff, min resa lärde mig att dela med mig av ett leende. Jag klarade min resa för att skapa mig en framtid, många gjorde det inte 1989 och många gör inte det idag…

Jag är så ledsen att barn dör på löpande band, jag blir så ledsen av vetskapen att vissa barn inte hade den tur jag hade. Jag är så tacksam att många av er gör vad ni kan genom att skänka pengar och förnödenheter. Jag hoppas världen vaknar, jag hoppas man tillsammans nu sätter stopp för IS terror utan att sätta de ekonomiska konsekvenserna främst. Jag hoppas man tänker att nu räcker det med all mord.

Snälla Sverige förnedra inte oss nysvenskar genom att erbjuda mördare vård och social hjälp. Mördare ska låsas in vart de än mördar. Det var deras fel att Alan med fler har lämnat oss och vi kommer aldrig se deras leende igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s